Eftersom jag känner att jag ändå inte har särskilt stor användning av min värdighet, tänkte jag dela med mig av min dag till er alla.

Vid tiotiden på kvällen, det vill säga relativt nyligen, beslutade jag mig för att det vore en fin idé att laga sig lite mat. För jag vaknade närmare elva idag och kommer säkert vara vaken tills minst fyra inatt.
Jag är ytterst paranoid, och att bo på första våningen med människor springandes utanför fönstret hjälper ju knappast. På kvällen är det dock tyst och folklöst - Oftast.
Jag blir halvt skrämd från vettet och börjar, på allvar, skaka när någon knackar på mitt fönster!
Det var mörkt och jag hade tänt inne, så inte fan ser jag ett skit genom fönsterrutan. Dock går jag dit, och finner en hysteriskt skrattande gammal klasskamrat.
Jättekul. Hag kade slagit honom medvetslös, om jag bara nått fanskapet.
I alla fall, jag inser att jag inte kommer bli jagad av zombies och pratar med nämnda fanskap genom ett öppet fönster, för han är med en annan vän som råkar bo på min gård, och bara kände för att skrämma mig lite.

Före-detta klasskamraten till fanskap går sedan iväg, ringer lite på min dörrklocka och försvinner sedan, uppenbarligen mycket nöjd med sin bravad att nästan ha ihjäl mig. Jag gör mentala noteringar och smider hämndplaner alltsom jag går igenom lägenheten för att dra ner varenda persienn och rullgardin, rädd för att han skall dyka upp igen utan att jag skall se honom.

Fortsätter sedan laga mat, misslyckas med det, och går vidare in till datorn.
Närmare tolv ringer det på dörren igen. Pojken frågar om jag inte skall öppna, och visserligen är ju inte mamma hemma, men hon kommer aldrig hem så sent och skulle ju dessutom vara hos sin pojkvän. Det måste helt enkelt vara vännen/fanskapet som känner för att retas lite till.
Efter tredje ringningen ger jag ändå upp och går till dörren, jag har nämligen en sådan där säkerhetskedja på som gör att jag kan öppna dörren någon centimeter utan att folk faktiskt kan komma in, så jag skulle ju kunna öppna utan att riskera att fanskapet kommer in.

Det visade sig att det visst var min mor.

Och jag sitter och funderar över om jag borde vara glad över att han faktiskt brydde sig om att hälsa, eftersom vi inte pratat på ett halvår, eller om jag borde vara fly förbannad för att han nästan skrämde ihjäl mig.

Eller om jag bara borde tacka de högre makterna för att jag faktiskt hade kläder på mig.